1945
Östgöten
V-DAGSNUMMER
NÄR DETTA LÄSES har världens kyrkklockor redan förkunnat att vapnen upphört att tala. V-dagen kom en vårdag. Det var som det skulle så vara. Aldrig har en vår burit så mycket av aningar och löften som denna. Aldrig har mänskligheten mött en maj så meningsfylld och hoppfylld som denna. Fimbulvintern är äntligen slut. På Europas slagfält råder en nästan overklig tystnad. Så lidelsefullt som mänskligheten längtat efter denna dag förefaller den på något sätt ogripbar o. ofattbar, när den till sist kommit. Det är som vågade man knappast tro på tystnaden. Allt är så skört, så skirt och så bräckligt, men de utståndna fasorna är en realitet scm alltjämt trycker och tynger, och som man inte ännu kan frigöra sig från. Det tar tid att vänja sig vid allt. Även vid freden. Så blev då Hitlers tusenårsrike endast tolv år gammalt. Hans måttlösa erövrarhunger, hans till vansinnets yttersta gräns drivna världsbehärskardrömmar smulades sönder, huset som han byggde föll som ett korthus för frihetens starka vinddrag. Men miljoner och åter miljoner människoliv kostade storhetsdrömmen. Hitler förklarade en gång, att om han föll skulle han dra med sig hela Europa i fallet. Många löften har han svikit, men detta har han hållit. När han gick bort, omvärvd av miljoners förbannelser, hade Europa förvandlats till ett fattighus.
I EUROPAS MÅNGA HÄRTAGNA LÄNDER har frihetens folk aldrig vilat. Outtröttligt har de arbetat framåt mot befrielsen. Dessa många namnlösa frihetskämpar, vardagens heroer, utgjorde en makt, som de segervana robotarméerna aldrig mäktade besegra. Terror och mord förmådde aldrig knäcka dem. Bak var och en som gick i döden stod tusenden igen. De lät sig aldrig förnedras.
Verkligt förnedrat är däremot det tyska folket. Att söka dra en skiljelinje mellan å ena sidan en brottslig och vanvettig nazistklick och å andra sidan det tyska folkets majoritet är på förhand dömt att misslyckas. Ingen gråtmild medlidandespropaganda kan undanskymma det faktum, att större delen av tyskarna hade accepterat Hitler under hans makts dagar, man hade icke höjt sin stämma till protest så länge man som herrefolk fick marschera genom Europas nationer och plundra dessa på deras rikedomar, man accepterade regimens metoder gentemot oliktänkande och "rasfrämmande". Man gjorde sig meddelaktig i förbrytelserna genom sin passivitet. Naturligtvis; inget folk är så sönderfrätt i sin moraliskt tåga, att inte plats också finnes för det goda och uppbyggande. Det har funnits tyskar, som trotsat regimen och verkat för ett bättre Tyskland. Det förfärande är emellertid, att de uppenbarligen varit så få. De bästa av dem, de som möjligen skulle kunnat bilda kärnan i ett andra Tyskland, har förstummats i de tyska pinolägren. Med sedvanlig tysk grundlighet har nazisterna inriktat sig på att förhindra, att ett nytt Tyskland skulle kunna uppstå. Den ena sidan av denna verksamhet har varit utrotningen - utrotningen av människor med annan politisk uppfattning och ett totalt sönderslående av de organ, varpå en demokratisk statsapparat skulle kunna byggas upp - den andra sidan har varit uppfostran och propaganda. De generationer, som under Hitlers tolv år knådast av nazistiska lärare, trimmats i Hitlerjugend och SA och ständigt bearbetats av dr Göbbels megafoner, kommer att vara oförmögen till ett arbete i demokratiska former. Att tro att majoriteten av dessa skulle kunna omskolas är att hänge sig åt farliga illusioner. De berättelser man hört av de utlandskorrespondenter som besökt Thüringen, landet kring Buchenwald, är mest skrämmande genom sina iakttagelser att folket totalt vägrar att inse sin skuld, icke ens vidgår nazismens skuld och icke reagerar mot vad som försiggått bakom koncentrationslägrens taggtrådsstängsel. Man ger sig hän åt föreställningarna att Tysklands storhet en dag i alla fall skall komma.
Det vittnar om vilket oerhört arbete segermakterna kommer att få med lösningen av det tyska problemet, som kanske när allt kommer omkring är olösligt. Det tredje riket är i grunden slaget, men problemet Tyskland återstår.
NÄR DE TRE STORA beslöt att inbjuda till konferensen i San Francisco i slutet av april hade de säkerligen valt tidpunkten med omsorg. Ett magnifikare ackompanjemang kunde förhandlingarna vid Golden Gate icke ha fått än trumpeternas smattrande "eld upphör"-signaler och folkens V-dagsjubel. Det ligger emellertid en fara i att tiden kommer att sammanfalla för krigsslutet i Europa och det begynnande fredsverket. Hur nyktra och illusionsfria nationernas representanter än varit då de bänkat sig kring konferensborden är de dock bara människor och som alla människor svaga käril. De kan icke undgå att ta intryck av de stämningar av lättnad och befrielse, som nu sveper över världen. Det kan i någon mån förrycka allvaret och kanske också skärpa de motsättningar, som redan förut visat sig vara förhanden.
Fredsverket är ömtåligt. Kriget är vunnet, men nu gäller det att vinna freden. Som hotande skuggor står misstagen i det förgångna. Om inte urkunderna från San Francisco skall bli en skrift i vattnet fordras det att man lär av tidigare bittra erfarenheter och att var och en är är beredd att offra något av det egna för att det gemensamma och därmed freden skall gagnas. Problemen är denna gång ännu större och svårare än förra gången. Det finns tusen chanser att misslyckas, och det fordras egentligen vilja och insikter över allt mänskligt förnuft för att komma till rätta med alla vanskligheter. En pinad värld hoppas emellertid lidelsefullt att nationernas representanter skall visa sig mäktiga att skapa en ny ordning - vilket icke är detsamma som nyordning, ty nyordningen var bara en förskönande omskrivning för oordning och dess resultat blev kaos och anarki - utan en ny och säkrare ordning, ett kitt som skall hålla nationerna samman och förhindra all mordbrännare på nytt om ett par decennier sätter luntan till krutdurken. Vår värld har haft nog av irrbloss, nu måste klippfasta förbåkar resas, som människorna kan lita till.
MEN MAN FÅR ICKE GLÖMMA att om freden skall kunna befästas, då kräves också en ny social ordning. Det räcker inte med att gränser regleras, pakter ingås, allianser slutes och högtidliga överenskommelser förses med sigill och signaturer. Det räcker inte ens med att ett internationellt maktinstrument skapas. Ty världens oro beror inte bara på de vettvillingar, som terroriserat folken och släppt krigets fasor lösa. Dessa vettvillingar har icke framstått ur det tomma intet, de har icke av egen kraft kommit i besittning av maktens tyglar. De har haft en ypperlig jordmån i det sociala osäkerhetstillstånd som rådde under mellankrigstiden med massfattigdom o. massarbetslöshet mitt i överflöd och överproduktion, i en samhällsordning, som skakades av kriser och präglades av ovisshet och fruktan för morgondagen. Det var i denna atmosfär av förtvivlan och osäkerhet, som patenterade världsfrälsare och starke män vann proselyter, då de larmade på torget. Det var i den atmosfären de usurperade, makten, de som i ett lugnt och ordnat samhällssystem skulle ha
Man shall aldrig lyckas förklara vårt århundrades stora och blodiga tragik om man blundar för de sociala sammanhangen.
Om inte vårt klot skall rulla vidare nya olycksöden till mötes måste människorna därför ta sig samman för att övervinna förkrigstidens ekonomiska system. Så oändligt som världen lidit vore det också bra underligt om inte folken efter detta krig skulls kräva en bra mycket dådkraftigare och målmedvetnare ledning av den socialpolitiska och ekonomiska planläggningen. Det förtvivlade läget manar människorna att ta verkliga krafttag för att organisera sin egen trygghet. Om freden skall kunna säkras måste världen göras säker för demokratin, och om demokratin skall leva och äga växtkraft måste social trygghet skapas. Av de fyra friheterna är därför den som siktar till att befria mänskligheten från nöd den icke minst viktiga.
SÅ FIRAR VÄRLDEN segerns dag. Ännu har visserligen inte avgörandet nåtts i fjärran östern, där emellertid amerikanarna målmedvetet klättrat upp för östegen och när som helst kan rikta det förintande slutslaget mot Japan. Men på det europeiska slagfältet har den sist haubitsen tömts och det största barbari, som historien känner, ett barbari som fullt ut gör skäl för Hitlers älsklingsterm "einmalig", har störtats. Hakkorset, våldet, och den nya träldomens symbol, står inte längre som ett hotfullt tecken över Europa. Frihetens dag har kommit.
Men efter V-dagen kommer vardagen. Återuppbyggandets, det fredliga arbetets vardag. Den kommer att kräva ett uppbåd av alla de krafter, sum icke förötts under kriget. Må mänskligheten äga krafter och god vilja nog för det vanskliga värv som nu be-
gynner.
r. e-g