V-nummer
Östgöten
11

Så sprack en führer

När den gasförgiftade österrikiske korpralen Adolf Hitler som deserterat från sitt österrikiska regemente och sedermera anmält sig som frivillig i tyska armen, i sjukhuset i Pasewalk, beslöt sig för att bli politiker torde han samtidigt ha beslutat sig för att följa den jesuitiska regeln att låta ändamålen helga medlen. Det har ljugits i politiken redan innan Hitler kom till makten, men aldrig tillförne har lögnen på samma sätt gjorts till rättesnöre för ett helt lands handlande och givits moralisk helgd som under hans aera: Hitlers insats i världshistorien skulle lämpligen kunna sammanfattas under kapitelrubriken "Lögnens förfall".
Hela hans väg fram till die Machtübernahme gick mellan förljugenhetens milstolpar. De sista milstolparna representerades av Hindenburgs uppenbart förfalskade testamente och riksdagshusbranden. Därmed satt han fast i sadeln. Det egna folket hade villigt låtit sig bedras, och det tredje rikets härskare utgick från att världen i dess helhet lika behändigt skulle låta dra sig vid näsan.
Det låg hela tiden en medveten metod bakom den hitlerska utrikespolitiken. Liksom han tidigare spelat ut olika folkskikt i Tyskland mot varandra, sökte han splittra de olika makterna och maktkonstellationerna.
Ett av de första problemen i hans världserövrarplaner var uppenbarligen Polen. Det gällde att söva de polska statsmännen till säkerhet, medan rustningssmedjorna i Tyskland började arbeta. För den skull slöt han redan i januari 1934 en icke-angreppspakt med Polen och utlovade evig vänskap. Men även England var oroat av vad som skett i Tyskland. I strid mot versaillesfördraget hade Hitler infört den allmänna värnplikten i Tyskland i mars 1935. Kort efteråt lyckades det honom att gå vidare. Medan versaillestraktatens nedrustningsbestämmelser ännu var gällande lyckades han till åtskilliga andra demokratiska länders, inte minst Frankrikes, förbittring sluta ett flottavtal med England juni samma år, vilket de fakto innebar att England gick med på att fredstraktaten upphävdes. Samtidigt lugnades England.
Spelöppningen var lovande, och nya offensivplaner mognade snabbt. 1935 blev i många stycken ett avgörande år. Mussolini, som liksom Hitler drömde storhetsdrömmar, fann det sökrast att gå till aktion, innan den tyske diktatorskollegan, vars intressen kolliderade med Mussolinis egna i Österrike, blivit för mäktig. Han riktade sina blickar mot det relativt ofarliga Abessinien och så började de svarta italienska divisionerna hölja sig med ära genom massakrerna på de illa beväpnade svarta. England sökte mobilisera Nationernas Förbund till preventivaktioner, men denna gång var det Frankrike som backade, och hela sanktionssystemet låste sig. I den politiska schism mellan England och Frankrike, som blev följden av detta spel, passade Hitler i mars 1935 på att marschera in i det demobiliserade Rhenlandet. Kuppen lyckades, uppmarschen till världskriget nr 2 hade börjat. Båda diktatorerna hade haft framgång i sina djärva schackdrag. Kammen svällde.
Genom de misslyckade NF-aktionerna hade Mussolini drivits över i Hitlers armar och deras eviga vänskap befästes genom bildandet av den s. k. axeln Berlin-Rom, som redan 1936 förstärktes genom antikominternpakten, vilken också slöt Japan till Hitlers rövarband. Samtidigt fortsatte Hitler sin ekonomiska infiltrationspolitik framför allt i Sydosteuropa, använde tyskhetens utposter för undermineringsarbete i olika länder och fortsatte att rusta. Det spanska inbördeskriget gav såväl honom som Mussolini tillfäll att prova de nya vapnen. Genom ett olyckligt noninterventionsavtal, som förhindrade den lagliga regeringen i Spanien att importera vapen, lämnades fältet fritt åt axelmakterna, som officiellt spelade oskuld men som bakom kulisserna pumpade in både vapen och manskap på francosidan.
Axelavtalet beseglade Österrikes öde. Mussolini tvangs utlämna landet åt Hitler, som bedrev en energisk underjordisk propaganda, köpte quislingar och slödder, som skulle ställa till oro, besoldade dem som mördade Dolfuss, kallade Schuschnigg på källarresa till Berchtesgaden och våldtog Österrike utan svärdsslag. Spelet hade bedrivits med satanisk skicklighet under "Heim ins Reich"-paroller, och tusentals lättrörda och politiskt indifferenta österrikare hälsade tulltjänstemannasonen från Braunau som befriare. Även västmakterna visade sig ha svårt att mobilisera någon verkligt kraftig opinion runt en aktion, som oskuldsfullt utgav sig för att endast vilja återförena alla folktyskar med riket.
Genom att Österrike intagits hade Tjeckoslovakiens starkaste försvarsområden blivit kringgångna. Tjeckoslovakien kunde så att säga tas i ryggen. Omedelbart inkopplades också en våldsam hat- och våldpropaganda för att rädda Sudeternas tyskar undan "tjeckernas bestialitet". Den engelske premiärministern Chamberlain, om vilken det sagts, att lian var hederlig ända till enfald, sökte blidka vildjuret. Han besökte Hitler och lät sig grundligt duperas av den tyske diktatorns fridsamma besked om att Sudeterna var hans sista territoriella krav i Europa. Frankrike, som var bundet av försvarstraktaten med Tjeckoslovakien och som var berett att inskrida, därest England följde samma väg, måste falla undan, hela det franska allianssystemet föll sönder och den 29 september 1938 delades Tjeckoslovakien i München utan att självt kunna röra ett finger. Chamberlain återvände till England med en skriftlig försäkran om Hitlers goda vilja och sade sig vara övertygad om att man lyckats säkra freden i vår tid - peace in our time.
Redan i mars 1938 var Hitler färdig för nästa drag: Han hade lyckats bluffa de andra nationerna så länge, att aptiten vuxit. Han kallade till sig den tjeckiske ministerpresidenten Hacha, lät
honom springa gatlopp kring det runda arbetsbordet i rikskansliet och släppte honom inte förrän han med sin namnteckning hade överlämnat Tjeckoslovakien till Hitler. I strid mot alla löften drog han som triumfator in i Prag. Nu kunde han inte längre åberopa sin önskan att föra alla tyskar hem till riket. Motiveringen var nu den, att han skulle skapa ordning - där han själv medvetet provocerat fram oroligheter. 7 miljoner tjecker togs i tysk fångenskap.
Genom erövrandet av den böhmiska bastionen hade Hitler fått en kniptång mot Polen, som han ju redan under början av sin diktatorsbana lovat evig vänskap. Efter ett litet mellanspel i Memel gick han också till aktion mot "Korridoren" och Danzig. Nu var dessa hans sista krav i Europa, och om bara andra höll sig lugna skulle han sedan slå sig till ro. För säkerhets skull slöt han pakt med Moskva, samtidigt som den tyska pressen kommenderades att fira fullständiga skräckorgier kring påstådda polska grymheter. Men nu lät sig inte västmakterna dras vid näsan längre. Den 31 mars meddelade Chamberlain i underhuset, att England beslutat att med alla krafter stödja Polen, om det överfölls. England hade vaknat. Frankrike följde dess exempel. Hitler hade likväl av von Ribbentrop låtit sig övertygas om att England icke skulle sätta sina planer i verket, och efter ett kort diplomatiskt gyckelspel gav han den 1 september 1939 kl. 6 på morgonen sina trupper order om att överskrida den polska gränsen.
Två dagar senare meddelade Chamberlains trötta stämma, att England befann sig i krig med Tyskland.
6 år av nazistyre, präglade av utpressning genom krigshot, var tilländalupna. Nu började en ny 6-årsperiod, massmördandets tid.
Hitler hade vägrat erkänna några som helst moraliska begrepp. Men det finns vissa allmänmänskliga värden och moralnormer, som ingen oantastat förgriper sig på. Hitler hade gjort sitt första stora misstag redan då han på sjukhuset i Pasewalk trodde sig kunna fota ett välde på lögn och bedrägeri. Han undervärderade mänsklighetens frihets-, rätts- och sanningsinstinkter. De var dock starkare än honom och det system han skapat.
Så sprack en führer.

---

Avgudadyrkan

Motto:
Ve edder avgudadyrkare.! Ni är som hedningarna, som tillbedjer krokodilen, av vilken de sargas sönder. Ni sätter en krona på honom, det är en törnekrona, som ni själva trycker på ert huvud; ni ger honom en spira i handen, men det är ett spö, varmed ni tuktas; ni sätter honom på er tron, men det är en tortyrstol för er och edra barn.
Georg Büchner i "Der hessische Landesbote" 1834.


För oss, hans följesvenner, är det självklart omöjligt - och det skall envar förstå, som känner de innerliga band som förenar Hitler och hans män - att hos Ledaren se något eller konstatera en egenskap, som han icke i våra ögon besitter i högsta fulländning... För oss är Ledaren i alla politiska och andra ting, som rör folkets nationella och sociala intresse, helt enkelt ofelbar. Vari ligger nu hemligheten med hans inflytande över sina anhängare? Ligger den i hans mänskliga godhet, i hans karatärsstyrka eller i hans enastående blygsamhet?
Hermann Göring, 1933


Intet högre önskar jag i dag, än att den stund snart skall komma, då jag tillsammans med eder i en härligare fred åter får sitta vid Hans fötter.
Joseph Göbbels, 1942.


Det djupaste i Adolf Hitlers personlighet kommer väl också för oss, som dagligen på nytt beundrar hans sant geniala väsen, att alltid förbli ett mysterium. Den som tror på underverk, på en högre skickelse, som leder och styr det tyska folkets öden, han torde, om någonstädes, i Hitlers personlighet se övernaturliga krafter i verksamhet.
Otto Dietrich, 1934.


Vem skulle då icke vilja till sin ledare ha Hitler, sanningsälskaren och sanningskämpen, som ger miljoner upplysning om sanningens väsen.
Philipp Lenard, professor vid universitetet i Heidelberg.


Så står Ledaren för oss : upprätt, ärlig, grundlig, gudfruktig och heroisk - en sant tysk man sådan vi kvinnor längtade efter och krävde under fäderneslandets svåraste nödtid.
Guida Diehl, 1933.



Då Sverge . . .
(Forts. fr. sid. nio)

bundet var benägna att gå med på praktiskt taget alla de tyska kraven, socialdemokraterna ville svara nej, och folkpartiet var delat. Den svenske monarken hade ingripit och ställt vissa konstitutionella konsekvenser i utsikt, därest Sverge sade nej för vilket fall Tyskland som vanligt hade hotat med de allvarligaste konsekvenser. Statsmakterna stod sålunda delade, en sprängning hotade i ett av de allvarligaste ögonblick nationen upplevat, och inte minst med hänsyn till monarkens ställning var läget utomordentligt tillspetsat. I den situationen gick majoriteten av den socialdemokratiska gruppen med på att svälja transiteringen av tyskdivisionen under det uttryckliga förbehållet att detta var en engångseftergift. På övriga punkter skulle man förhandla. Det var en kompromiss, som gjordes för att enigheten skulle kunna bevaras och för att socialdemokraterna skulle bibehålla möjligheterna att påverka den fortsatta utvecklingen. Tyskdivisionen reste - det var ett klart brott mot neutraliteten - men på övriga punkter lyckades man nå en ur svensk synpunkt fördelaktigare uppgörelse än man ursprungligen vågat hoppas på.
Men tyskarna betraktade alltjämt Sverge som ett irritationsmoment och

i februari 1942 var det nära

att det länge uppskjutna anfallet mot Sverge hade kommit till stånd. Vad som egentligen förekommit under dessa stränga vinterdagar är ännu ej i detalj klarlagt. Så mycket är emellertid bekant, att den svenska utrikesledningen fått utomordentligt alarmerande underrättelser om förberedelser, som syntes tyda på en aktion mot Sverge. De svenska journalisterna i Berlin var övertygade om, att nu skulle det ske, och hade vidtagit alla förberedelser för att liksom så många andra länders korrespondenter i Tyskland låta sig interneras på hotell Adlon. I Norge hade tyska trupper dragits från nordsjökusten in mot svenskgränsen, i Finland hade andra tyska trupper dragits tillbaka från ryssgränsen till Bottniska viken, där nya flygfält höll på att snabbt anläggas i hårdfrusen jord med tillhjälp av ryska krigsfångar. I Danmark hade starka truppkoncentrationer företagits. Bl. a. hade fallskärmsförband förlagts dit. Även i Nordtyskland och på Rügen hade omfattande trupprörelser konstaterats.
Iakttagare, som ansåg sig vara initierade, uppgav, att det var Himmler som hade påyrkat att även Sverge skulle expedieras. Den närmaste motiveringen torde ha varit den, att man önskade säkra en förbindelseled till trupperna i Norge för att vara på den säkra sidan, därest överraskande situationer skulle uppstå. Det uppgavs, att Himmler räknat med att Sverge borde vara en affär på några få dagar. Stötarna skulle insättas på vissa bestämda ställen, det långsmala landet avskäras i eft par getingmidjor och de olika truppenheterna på så sätt förlora förbindelserna med varandra, varefter den åldrige svenske monarken - icke regeringen! - skulle erbjudas fred på gynnsammare villkor än Danmark hade fått; endast vissa stödjepunkter skulle besättas. Samtidigt uppgavs det emellertid att den tyska militära ledningen hade en annan uppfattning om företagets svårighetsgrad och hade avrått från äventyret. Allt sades hänga på vem som i slutomgången vann führerns öra. Det påstods också att definitivt anfallsdatum hade fastställts.
Sverge mobiliserade emellertid rekordsnabbt, på 48 timmar sattes armén på fältfot och pojkarna skickades till de viktiga platserna, till de stora sjöarna i Syd- och Mellansverge, där luftlandsättningar kunde tänkas äga rum. Angreppet uteblev. Inte heller i detta fall är orsaken till den inhiberade aktionen fullt klarlagd, men allt talar för att det var vår starka beredskap som den gången räddade oss från att dras med i kriget.

Genom att Sverge kunnat hålla sig utanför

den blodiga uppgörelsen har det haft möjlighet att göra en insats för att hjälpa den lidande omvärlden, framför allt broderfolken i Norden. Den svenska rödakorsaktionen för att befria en del av fångarna i Tyskland är ett exempel bland många. Mera kommer att krävas av oss.
Den svenska neutralitetspolitiken har haft sina belackare. Och givet är att vissa eftergifter har kunnat diskuteras; det har kanske varit möjligt att köpa freden med mindre medgivanden. Men med det väsentliga har regeringen dock lyckans: att hålla landet utanför kriget. Men äran av att vi hela tiden kunnat ligga som en fredens ö i krigets ocean tillkommer också den svenske beredskapsmannen, som under långa månader och år, i somrars värme och vintrars köld, stått på post vid gränserna och kusterna beredd att bringa sitt offer, därest ofärden skulle hota. Den svenske soldaten har aldrig behövt visa prov på sina krigarfärdigheter. Han har ingivit respekt blott genom att finnas till. Det är det bästa betyg han kan få. När han nu återvänder från sin vakttjänst för att återinträda i det civila livet förtjänar han allas vår tacksamhet.


----

So sprach der Führer

Den första och bästa punkten i regeringens program är, att vi icke vill ljuga och icke vill göra oss skyldiga till bedrägeri.
(Berlin, 10 febr. 1933.)

Det tyska folket har icke en tanke på att företa en invasion i något land.
(Berlin, 17 maj 1933.)

I Europa bor tyskar och polacker, och dessa folk måste leva i samförstånd. Polackerna kan icke tänka sig ett Europa utan tyskar och tyskarna icke ett Europa utan polacker.
(Berlin, 24 okt. 1933.)

Endast en dåre kan föreställa sig möjligheten av ett krig mellan två nationer!
(Tal i nov. 1933.)

Eftersom jag är en dålig människa tycker jag bättre om krig och kaos än om en anständig borgerlig ordning.
(Uttalande till Rhoem före 30 juni 1934.)

Ja, krig väcker och utvecklar de bästa krafterna inom en nation. Under tidernas lopp är krig en andlig och materiell nödvändighet för en nation, som vill bestå och hävda sig i denna världen.
(Uttalande till Rhoem före 30 juni 1934.)

Vi önska icke blanda oss i andras rättigheter eller verka hämmande på andra folks liv, ej heller undertrycka eller dominera andra folk.
(Lippe, 14 jan. 1934.)

Tyskland varken ämnar eller önskar blanda sig i Österrikes inre angelägenheter, att annektera Österrike eller genomföra Anschluss...
(Berlin, 21 maj 1935.)

Vi vill vara ett fredsälskande element bland nationerna. Vi kan icke nog ofta upprepa detta.
(Berlin, 29 nov. 1935.)

Tyskland hyser ingen önskan att angripa dessa stater (Polen, Tjeckoslovakien och Frankrike) och tror icke heller att de har något intresse av att angripa Tyskland... Efter tre år tror jag mig nu kunna betrakta kampen för Tysklands likaberättigande som avslutad... Vi har inga territoriella krav i Europa.
(Berlin, 7 mars 1936.)

Det tyska folket önskar icke fortsätta med att riskera krig för att återställa gränser. Varje gränsreglering skulle köpas med offer, som icke står i någon proportion till vad som kunde vinnas.
(München, 15 mars 1936.)

Jag har alltid letts av den principen att den tyska friheten icke är förenlig med oförrätter mot andra. Det är en av de elementäraste principerna, att nationerna bör tilllåta varandra att leva inom sina egna områden så som de själva önskar.
(Breslau, 22 mars 1936.)

Tyskland har inga krav gentemot Europas nationer utom att få leva precis som alla andra.
(Köln, 28 mars 1936.)

Den som vinner Europa kommer att trycka sin stämpel på det närmaste tidsseklet, svarade Hitler. Och så tillade han full av tillförsikt: Vi är kallade därtill.
(Rauschning: Samtal med Hitler s. 29.)

Jag kan säga, att sedan Nationernas förbund avstått från sina ständiga försök att skapa oro i Danzig, och sedan ankomsten av den nye kommissarien där har denna farohärd för Europas fred nästan fullständigt förlorat sin hotande karaktär.
(Berlin, 20 febr. 1938.)

Vårt motto måste vara : aldrig mera krig.
(Berlin, 1 maj 1938.)

Sudetlandet är mitt sista territoriella krav i Europa Jag har försäkrat Mr Chamberlain, och jag understryker det nu, att när detta problem är löst, har Tyskland inga fler territoriella problem i Europa.
(Berlin, 26 sept. 1938.)

Som den fredsälskande man jag är har jag gjort varje ansträngning att skänka den tyska nationen det försvar och de vapen som är ägnade att förmå andra till fred.
(Weimar, 6 nov. 1938.)

Vi har skänkt Centraleuropa en stor lycka, nämligen freden, som skyddas av den tyska makten.
(Wilhelmshaven, 1 april 1939.)

Hr Roosevelt tror, att "tidens ström" nu åter för med sig väpnat våld, och att, om sådana hotelser fortsätter, det förefaller oundvikligt att en stor del av världen gemensamt hemfaller åt fördärvet. Såvitt det gäller Tyskland har jag icke kännedom om något sådant hot mot andra nationer.
(Berlin, 30 jan. 1939.)

Det är bara krigshetsarna som tror att det blir krig. Jag tror att vi får en lång fredsperiod.
(Berlin, 30 jan. 1939.)

Jag vill icke föra krig mot kvinnor och barn. Jag har befallt mitt flygvapen att inskränka sig till att endast anfalla militära mål.
(Berlin, 1 sept. 1939.)

När man i England är mycket nyfiken i dag och säger: "Varför kommer han då inte?" svarar jag: "Lugna er, han kommer".
Vi ska radera ut deras städer. Vi ska lära dessa nattpirater en läxa, så sant oss Gud hjälpe. Den stund kommer, då den ene av oss bryter samman, och det kommer inte att vara det nationalsocialistiska Tyskland!
(Tal 4 sept. 1940)

Jag väntar fortfarande på den brittiska offensiven. De har förlagt sina offensiver till andra trakter, och nu måste vi tyvärr springa efter dem dit,.där vi träffar på dem. Men vi kommer att finna dem, vart de än tar vägen! Vi kommer också att träffa dem, där slaget kommer att bli mest ödesdigert för dem!
(Nürnberg, 21 febr. 1941)

Det tyska folket kommer aldrig mer att uppleva ett 1918.
(Berlin, 4 maj 1941)

Ryssland har brutits ned och kommer aldrig att resa sig mera.
(Tal 3 okt 1941)

Kampen kan vara hur länge som helst, men den sista bataljonen på detta slagfält skall vara en tysk bataljon. Staden Leningrad är omringad, och ingen skall kunna befria den. Den faller i våra händer.
(Tal 8 nov. 1941)

Om jag hade en motståndare av format skulle jag på ett ungefär kunna räkna ut var han komme att angripa. Men när man har att göra med militära idioter, kan man givetvis inte räkna ut var de kommer att angripa - det kan ju bli det mest vanvettiga företag. Det är det enda otrevliga att man aldrig kan veta vad dessa sinnessjuka eller ständigt druckna kommer att ställa till.
(Tal 1 okt. 1942)

I detta krig kan som den logiska konsekvensen av alla offer den tyska folkstaten blott blir starkare. Jag tvivlar icke ett ögonblick på att prövningarnas tid när allt kommer omkring framgångsrikt skall uthärdas av oss, och att stunden sedan närmar sig då den Allsmäktige ånyo skall ge oss sin välsignelse liksom förut. Vi tillkämpade oss då världshistoriens största segrar och blev trots detta icke övermodiga.
(Tal 12 nov. 1944)