V-nummer
Östgöten
3

Det andra världskriget

En krönika i ord och bild genom 6 tidningsårgångar

När började det andra världskriget?
Frågan förefaller kanske löjligt lätt att besvara. Den 1 september 1939 är ett datum, som den nu levande generationen kommer att sent glömma, den dag, då Hitlers pansrade divisioner vällde in i Polen och Görings stukaplan förmörkade himlen över Smigly-Rydz häpet förstummade lanciärer.
Men började kriget egentligen då? Hade inte Europa befunnit sig i latent krigstillstånd ända sedan den dag, då "de fredliga annektionerna" började? Sedan den dag, då f. d. resanden i finare franska viner Ribbentrop bevisade, att utpressning genom krigshot var framtidens diplomati, skyhögt överlägsen den liberalistisk-plutokratiska västerländska, som fortfarande - åtminstone officiellt - kände sig bunden av så löjliga fördomar och idiotiska principer som att ett löfte var ett löfte och ett avtal ett avtal.
Hur som helst, historiska analyser ligger utanför ramen för denna anspråkslösa krigskrönika.
Mot slutet av augusti blev det klart, att de förhandlingar mellan engelsk-franska och ryska militärdelegationer, som pågått under sommaren i Moskva, svårligen kunde resultera i att enighet uppnåddes. Samtidigt stegrades den tyska propagandaoffensiven mot Polen till ett furioso. Danzig åter till riket, löd Hitlers oeftergivliga krav knappt ett halvt år sedan han efter ockupationen av Tjeckoslovakien förkunnat, att han hade fått sitt sista territoriella krav i Europa, tillgodosett.

"Svarta veckan igen?"

lydde rubriken i östgöten måndagen den 21 augusti. Och det blev ,en svart vecka. Den 22 augusti lämnades det uppseendeväckande meddelandet, att Hitler och Stalin beslutat ingå en nonaggressionspakt. Budskapet slog ned som en bomb i de allierade huvudstäderna. Moskvapakten, som dagen därpå undertecknades av Stalin och Ribbentrop, innebar bl. a., att de fördragsslutande parterna förband sig att ej deltaga i någon mot den andra parten riktad maktgruppering. Om någon av parterna invecklades i krig med tredje makt, förpliktade sig den andra parten att ej understödja motståndaren.

Moskvapakten blev krigssignalen

och trots frenetiska ansträngningar, bl. a. av president Roosevelt, stod det snart klart, att kriget var oundvikligt. Hitler skärpte samtidigt kraven, som från början gått ut på att Danzig skulle bli tyskt och att tyskarna skulle få en autostrada genom korridoren som förbindelse med Västpreussen. Den 28 står tio miljoner soldater under vapen i Europa. I Warszawa börjar man gräva skyttegravar och skyddsrum i parkerna. Statsminister Per Albin Hansson fastslår att vår beredskap är god i ett tal på Skansen.
Rapporter om gränsintermezzon börjar spridas av tyska radion. En intensiv diplomatisk verksamhet utvecklas. England vägrar gå med på varje kompromiss på Polens bekostnad och Daladier skriver till Hitler: "Freden är i Edra händer". Onsdagen den 30 augusti lyder Östgötens huvudrubriker:
London: Hitler har nu att välja!
Berlin: London har avgörandet!
Och så randas den 1 september 1939:

KRIG!
Warszawa bombarderas!
Flygbomber mot
Gdynia.
Tyskt anfall mot Korridoren och Schlesien.
Rubrikerna, hämtade ur Östgöten för samma dag, kungjorde att det andra världskriget hade börjat. Till ackompanjemang av stormande Sieg Hell-rop förkunnade Hitler denna dag inför sin Krollopern-riksdag, att han gick ut i kampen som sitt rikes första soldat, och att han inte skulle dra av sig den fältgrå uniformen, förrän segern var vunnen.
Skulle inte orden ha stockat sig i halsen på honom och hans heilande klackörer, om de anat de fasans år som stod för dörren?
England mobiliserar, Frankrike mobiliserar. Även i vårt land kallas många under fanorna.

Polen slogs ensamt
i tre dagar. Först på söndagen kom västmakternas krigsförklaringar, sedan tidsfristen utgått för det ultimatum de tillställt Hitler. Kl. 11 talade en bruten gammal man i radio från sitt arbetsrum i Downing street nr 10. Det var Chamberlain, meddelade att Storbritannien befann sig i krig med Tyskland. Ett tragiskt uppvaknande ur drömmen om "peace in our time" !. Sex timmar senare kom Frankrikes krigsförklaring.
Dagen därpå inträffade en ny lusitaniakatastrof. Den amerikanska ångaren Athenia torpederades på väg till Amerika med 1.400 passagerare ombord. Den 5 september anfaller engelska flygare befästningarna på Nordfriesland och tyska plan visar sig för första gången över Paris. Nästa dag är det londonbornas tur att höra tyskt motorsurr över sina huvuden. Denna dag rapporteras de främsta tyska trupperna befinna sig endast sju mil från Warszawa, som börjar utrymmas av civilbefolkningen.
Under det att det polska kavalleriet får bita i gräset i kampen mot de tyska stridsvagnarna, går fransmännen så smått till offensiv på västfronten.

Sovjetunionen blandade sig i leken

den 18 september för att dela det polska bytet. Rödarmisterna väller över Polens östgräns i stora massor och erövrar Vilna. Polackerna kan ej motstå det dubbla trycket från två stormaktsarméer, och sedan demarkationslinjen fastställts, är Polens fjärde delning snart ett faktum. Warszawa håller dock ännu stånd. Den 23 september stupar generalöverste von Fritsch "under rekognoscering" utanför Warszawa. Enligt vad som nu framkommit, har han frivilligt sökt döden i kulregnet.

Warszawa kapitulerade den 27 sept.

efter fruktansvärda flygbombardemang. Därmed är polen-kriget slut. Två dagar senare har Hitler och Stalin enats om krigsmålen och utsänder en fredsvädjan till västmakterna.
Ryssarna utnyttjar situationen till att säkra sin västgräns, och under de första oktoberdagarna upphör de baltiska staterna att finnas till som självständiga stater. Sovjetunionen har också territoriella krav att ställa på Finland, och

Paasikivi reser till Moskva

för första gången den 9 oktober
som finsk förhandlare. Lantmilitärt sett har kriget råkat i dödvatten. Fransmännen tar svinen till hjälp vid mindesarmeringen i Siegfriedlinjens förterräng på västfronten. Till sjöss börjar ubåtskriget ta fart, även många svenska fartyg går till botten. En tysk ubåt sänker det engelska slagskeppet Royal Oak.
Det blir vad tiden lider också allt mera klart, att ryskfinskt samförstånd är ett svåruppnåeligt mål. Stormmolnen hopar sig över Norden. Den norska enigheten demonstreras vid de fyra nordiska statschefernas möte i Stockholm den 18 oktober.

Moskvaförhandlingarna strandade den 13 nov.

sedan de finska förhandlarna vägrat gå med på de ryska kraven.
Fyra dagar tidigare hade en bomb exploderat i Bürgerbräukeller i München, strax efter det att Hitler lämnat lokalen, sedan han hållit sitt årligen återkommande tal till de gamla partikämparma. Gestapo halshögg en syndabock i vederbörlig ordning och skyllde på Secret Service, men dofften av provokation stack allt för starkt i näsan på folk med oförvillat omdöme.

Helsingfors bombarderat!

Rysk inmarsch över gränsen i dag

Så löd östgötens rubriker på tredje sidan torsdagen den 30 november. Det krig, som sedan skulle gå till historien under namn av vinterkriget hade börjat. Anfallen till lands hejdades snart, men bombanfallen fortsatte. Våldsam indigination över hela världen, särskilt i USA, där Finland i egenskap av punktlig krigsskuldbetalare åtnjöt stor good will.
Regeringsskifte i Helsingfors, riksbankschefen Risto Ryti blir statsminister och Väinö Tanner utrikesminister. Molotov förklarar, att Sovjetunionen inte kommer att förhandla med någon annan regering än den folkregering som under Otto Kuusinens ledning bildats i det av ryssarna erövrade Terijoki på Karelska näset.
Även i Sverge utlöser den ryska invasionen en storm av indignation. "Finlands sak är vår"! Grunden till en svensk frivilligkår är redan lagd ett par dagar in i december. Finlandsinsamlingen börjar sin verksamhet, och de första finlandsbarnen mottas i svenska hem.
Den 12 december avgår den socialdemokratiska ministären och ersättes med en samlingsregering. Envoyén Christian Günther avlöser Rickard Sandler på utrikesministerposten.

På Karelska näset
hade ryssarna redan under krigets första dagar nått den s. k. Mannerheimlinjen, den kedja av fältbefästningar och iordninggjorda ställningar, som sträckte sig från Taipaleenjokis utlopp i Ladoga till en punkt vid Finska vikens kust sydost om Björkö, men där hade sedan framryckningen effektivt hejdats. På ödebygdsvägarna norr om Ladoga lyckades lokalförsvarsförbanden uppehålla de ryska motoriserade divisionerna tills förstärkningar anlände.
I mitten av månaden noterade finnarna en betydande seger vid Tolvajärvi närmast norr om Ladoga och vid årsskiftet flög budet om

segern vid Suomussalmi

över världen. 18.000 ryssar fångades i en säck på Kiantajärvis is. På samma sätt som 163. ryska divisionen här gick sin undergång till mötes, avskuren från all tillförsel bakifrån, mötte 44. ryska divisionen sitt öde några dagar senare vid Raate, 20 km. längre österut. Segerherren överste Silasvuos mottitaktik blev en förebild för det andra världskrigets strateger.
Längre norrut hade ryssarna över Salla och Märkäjärvi trängt fram till en punkt ett par mil öster om Kemijärvi. I mitten av januari kastades de emellertid tillbaka till förut iordninggjorda ställningar vid Märkäjärvi. Söder om Petsamo, som finnarna fått uppge under krigets första dagar hade operationerna stelnat i den osedvanligt starka kyla, som förlamande satte in i december första krigsvintern.

I Sverge skärptes tonen

alltmer mot Sovjetunionen. I årets remissdebatt brännmärkte f. utrikesministern Sandler det han kallade "neutralietsidioti" och krävde aktivare hjälp åt finnarna.
Finlandsmöten över hela landet underströk kravet. De finska segrarna hade samtidigt givit frivilligrörelsen vind i seglen och tusentals finlandsfrivilliga strömmade dagligen över gränsbron till Torneå. Jämsides härmed växte stormen mot de svenska kommunisterna, som solidariserade sig med ryssarna.

Slaget vid Summa

började den 1 februari. I dag efter dag, natt efter natt, vecka efter vecka hamrar det ryska stormartilleriet mot de finska linjerna. Finland begär västmaktshjälp, sedan Sverge vägrat att direkt träda in i kriget.
"Från första stunden meddelade jag till Finland, att man där tyvärr ej borde räkna med militär intervention från Sverges sida. Med sorg i hjärtat har jag efter mogen omprövning kommit till den uppfattningen, att vi i nuvarande läge måste hålla fast vid denna ståndpunkt", låter kung Gustaf diktera till statsrådsprotokollet.

Det ryska genombrottet

kom den 18 februari. Finnarna uppger södra delen av Mannerheimlinjen. Redan den 1 mars står ryssarna utanfö Viborgs portar och den 8 har de gått över Viborgska vikens is och bitit sig fast på dess västra strand.
Finlands ställning blir alltmer förtvivlad och

fredsrykten börjar cirkulera

i början av mars. Den 9 bekräftar svenska utrikesdepartementet, att genom dess förmedling kontakt etablerats mellan Finland och Sovjetunionen i syfte att få fred till stånd. Några dagar senare förmäler en helsingforskommuniké, att en finsk förhandlingsdelegation med statsminister Ryti och Paasikivi i spetsen redan den 6 mars hade rest till Moskva på Sovjetunionens inbjudan.

Den 13 mars kom freden

efter 105 dagars strider. Villkoren blev hårda för Finland. Karelen med Viborg, Hangö, öarna i Finska viken, delar av Sella och Kuusamo samt Fiskarhalvön måste avträdas. I ett av djup bitterhet präglat tal samma dag meddelar Tanner, att västmakterna erbjudit sig att sända en expeditionskår till Finlands hjälp, men att Sverge och Norge vägrat genomtåg för denna.
Fredsslutet följes av massevakuering från de avträdda områdena. Över en halv miljon människor med boskap och bohag skall på få dagar transporteras västerut för att omplanteras i ny miljö. Finland får ett väldigt kolonisationsproblem att brottas med.

Ett nordiskt försvarsförbund.

tas upp till diskussion mellan de fyra nordiska regeringarnas re-





RUTA:
Västficksslagskappet Admiral Graf Spee

hade i mitten av december efter en dramatisk sjöslag utanför La Plata tvingats svårt skadat ta sin tillflykt till Montevideos hamn undan sina brittiska förföljare. Den 17 december löpte fartyget åter ut men sänktes av sin egen besättning i närheten av kusten. Befälhavaren, kommendörkapten Langsdorff, begick självmord.