4
Östgöten
V-nummer

dan dagen efter moskvafreden. I ett tal den 30 mars kritiserar emellertid utrikeskommissarie Molotov häftigt alliansplanerna, som han anser vara dikterade av ett revanschistiskt sinnelag och tanken får falla.
På västfronten rådde lugn

hela vintern, bortsett från de sporadiska offensivstötar som fransmännen gjorde mot Warndtskogen i höjd med Saar. När våren, kom, fick de nordfranska bönderna god hjälp med vårbruket av soldaterna i den brittiska expeditionskåren. "We are hanging our washing on the Siegrid line" hette den engelska krigsschlagern för dagen. Man emotsåg framtiden med ljusa förhoppningar om att den allierade blockaden skulle strypa Tyskland. Det enda som meningarna var delade om, var när kollapsen kunde väntas komma. Att tyskarna skulle kunna lyckas med ett så vanvettigt företag som att försöka bryta igenom den oövervinnerliga Maginotlinjen drömde man inte om.
Det tyska ubåtskriget krävde emellertid sin ansenliga tribut bland allierade och neutrala fartyg, och magnetminan äventyrade den brittiska kustsjöfarten.
I mitten av februari hade sinnena upprörts av

Altmarksaffären i Jössingfjord.

Den brittiska jagaren Cossack bordade här djärvt den tyska 17.000-tonnaren långt inne på norskt vatten och befriade 500 brittiska sjömän från sänkta handelsfartyg, som tyskarna tagit tillfånga och som de nu i skydd av den norska neutraliteten försökte transportera hem till Tyskland.
I slutet av mars fälldes Daladier - sviter efter finlandskriget - och Reynaud blev fransk konseljpresident. En av de allra första dagarna i april ombildades det engelska kabinettet och Churchill får sin ställning stärkt.
Den 8 april meddelade västmaktsregeringarna, att de minerat norska farvatten för att sättet stopp för det ogenerade tyska utnyttjandet av norskt territorialvatten i syfte att bryta blockaden. Samma dag rapporteras också att stora tyska flottstyrkor befinner sig på väg genom Kattegatt och Bälten. Och så randas

den 9 april:

"Norge med i kriget"

Danmark i tyskarnas händer

"Bergen, Trondheim och Narvik besatta av tyska trupper. Norge mobiliserar, regeringen flyr. Oslo utrymmes."
Sent på natten till denna dag begärde tyske ministern i Köpenhamn, att danska regeringen skulle överlämna "skyddet av landet till tyska krigsmakten". Danska regeringen beslöt under protest att antaga det tyska "beskyddet". Kung Christian och Stanning uppmanade i en proklamation det danska folket till lugn. Köpenhamn var besatt av tyskarna, som landsattes från fartyg i hamnen, redan kl. 8 på morgonen, och motoriserade kolonner vällde i en ständig ström över sydgränsen från Tönder och Flensburg. Efter få timmar var Jylland och de danska öarna helt under tysk kontroll. Motstånd bjöds på ett par platser och ett dussin danska soldater stupade i kampen mot övermakten.
I Norge försöktes samma taktik, men efter ett kabinettssammanträde, som pågick större delen av natten, avvisades det tyska sändebudets ultimatum, vari tyskarna begärde att "få övertaga den norska administrationen".

En blodig tribut

krävdes av de trupper, som gryningstimmarna på krigsfartyg och fullastade transportfartyg närmade sig norska huvudstaden genom den trånga Oslofjorden. Kryssaren Blücher med tysk administrationspersonal ombord var ett av de krigsfartyg som gick under i de norska artilleri- och torpedspärrarna. Även övriga norska hamnstäder togs med överraskning enligt minutiöst uppgjorda planer och med hjälp av femte kolonnen. Narvik togs av 1.500 soldater, som i flera dagar hållit sig dolda på ett stort valkokeri i hamnen. Under striderna sänktes här ett stort antal malmfartyg, däribland två svenska.

Major Vidkun Quisling

talade på kvällen i den norska radion och presenterade sig som norsk statsminister. Han uppmanade folket att avbryta mobiliseringen och inställa motståndet. Den lagliga norska regeringen hade begivit sig till Hamar, och där mottog kung Haakon den 10 april ännu en gång tyska sändebudet, trots att striderna nu var i full gång. De tyska kraven hade nu skärpts därhän, att regeringen Nygaardsvolds avgång krävdes. Den nya ministären skulle bildas av Quisling. Kraven avvisades. Vid ett stortingsmöte i Elverum sanmma dag fick regeringen vidsträckta fullmakter att föra striden vidare.

Kaos och förvirring

kännetecknade den norska mobiliseringen. I många fall var mobiliseringsdepåerna redan i tyskarnas händer, när rekryterna anlände från sina hemorter. På enstaka platser möjliggjordes de tyska framgångarna genom norskt förräderi, dock ej av den omfattning, som den våldsamma ryktesfloran ville göra gällande.

Trots tappert norskt motstånd

trängde tyskarna stadigt norrut från Oslo. Konung och regering förde en ambulerande tillvaro, ständigt jagade av tyskarna. Den 11 hade han tagit sin tillflykt till den lilla orten Nybergssund, ej långt från svenska gränsen.
Tyskarna upptäckte tillflyktsorten och öste under en och en halv timmes tid bomber över konung och regering, som sökt skydd i en skogsdunge utanför byn. Tre svenska journalister, däribland Östgötens utsände medarbetare, anlände till Nybergssund just innan bombardemanget började och kom därmed att hamna mitt uppe i bombhelvetet. Samma dag jämnades Elverum med marken av tyska bomber

En allierad expeditlonskår.

landsteg i Namsos och Åndalsnes den 13 april. Styrkan är emellertid liten och saknar flygskydd, men de allierade ställer stora förstärkningar i utsikt. Den 16 har all förbindelse mellan Syd- och Nordnorge avskurits, sedan tyskarna nått Storlien vid svenska gränsen.

Nya allierade landstigningar

rapporteras från Harstad norr om Narvik, som tidigare kunnat bevittna dramatiska strider mellan en brittisk jagarflottilj, som djärvt trängt in i fjorden, och de tyska jagare, som låg i hamnen. Samtliga tyska fartyg sänkas eller jagas upp på land. En mindre engelsk styrka går i land i närheten av staden, som dock är i säker tysk hand, trots den nu färdigorganiserade 6. norska divisionens energiska motanfall. Norrmännen trängas allt längre öster ut mot Björnfjell och den svenska gränsen.

Hotet mot Sverges fred

var aldrig under hela andra världskriget starkare än under dessa upprörda aprildagar. Kommande tiders historieskrivning får söka utröna orsaken till att Sverge inte anfölls av Hitler, trots att alarmerande rykten inte saknades om att tyskarna sammandrog invasionsfartyg i östersjöhamnarna.
Försvaret ställdes emellertid på krigsfot, och förband, som tidigare utgjort vår vakt vid finska gränsen, transporterades i iltempo till Skåne och västgränsen. Det tyska överfallet hade kommit som ett förlamande slag även för den svenska allmänheten, för vilken nordens neutralitet i storkriget blivit något av ett axiom. Men förlamningen avlöstes omedelbart av en stormande indignation. Vårt första försvarslån, som upplades i slutet av april, blev på mycket kort tid fulltecknat.

Den allierade expeditionskåren misslyckades.

i sin strävan att nå Trondheim. De från Namsos framryckande trupperna hejdades vid Steinkjer i Romdalsfjordens innersta vik. Den styrka som från Åndalsnes trängde in i landet måste vika för tyskarna, som genom att besätta järnvägsknuten Dombås effektivt spärrade vägen både mot Oslo och Trondheim.
De allierade soldaterna saknade flygstöd. Engelsmännen lyckades aldrig upprätta några flygbaser på norskt område. De tyska flygbomberna störde effektivt tillförseln. Både Namsos och Åndalsnes lades i ruiner. Även de delar av Home Fleet, som opererade utanför kusten, led svårt av flygbombardemangen och flera fartyg sänktes eller skadades.
Maj ingick. I Sverge anordnades väldiga medborgartåg för att demonstrera den nationella enigheten och försvarsviljan. I södra Norge lider kampen mot sitt slut.

Expeditionskåren lämnar Norge

helt plötsligt den 2 och 3 maj via Åndalsnes och Namsos utan att på förhand underrätta de norska befälhavarna. Följden blir att de norska trupperna i Tröndelag kapitulerar inför Falkenhorsts styrkor. Den norske överbefälhavaren general Ruge övertar befälet över de enda norska styrkor som fortfarande gör motstånd, nämligen trupperna i Nordnorge.

Reträtten från Norge

väckte våldsam engelsk parlamentskritik. Chamberlains aktier har sjunkit genom golvet, lydde en bitter engelsk presskommentar. Under tiden hade tyskarna vidtagit förberedelserna till ett nytt överfall - förebud har inte saknats - på neutrala och fredagen den 10 maj lyder rubriken i Östgöten:

Tyskt blixtanfall
mot Holland-Belgien-Luxemburg.

Kl. 8 på morgonen hade de tyska trupperna satt sig i marsch och fallskärmstrupper börjat dala ned över strategiskt viktiga punkter, allt till ackompangemang från den tyska radion, som med ett våldsamt språk beskyllde de angripna staternas regeringar för att ha ignorerat, ja, rent av understött de allierade krigshetsarnas krigsutvidgningspolitik. Bevisen härför påstod man sig ha i sin ago i form av dokument, som påträffats i polska arkiv.
Redan samma dag rullar de första allierade kolonnerna över belgiska gränsen för att undsätta försvararna, vars uppgift oerhört försvåras genom att den välorganiserade tyska femtekolonnen trätt i aktion, understödd av tyska fallskärmsjägare i holländska, belgiska och allierade uniformer.
Denna händelserika dag ingår också meddelande om att England besatt Island.

Churchill blir premiärminister

i England den 11 maj, sedan Chamberlain begärt sitt avsked. Tyskarna landsätter massor av flygburna trapper och fallskärmssoldater utanför Rotterdam. Kring Haag vimlar både luften och marken av tyska flygmaskiner och glidflygplan.
Holland har efter tre dagars strider delats på mitten, kontakt till lands upprättats med de landsatta styrkorna vid Rotterdam och tyska trupper trängt fram till Zuiderzee. Drottning Wilhelmina undgår med knapp nöd att kidnappas av tyskarna.
Längre söderut vid Meuse och Sedan rasar häftiga strider mot de oemotståndligt framträngande tyska pansarkolonnerna. Liege isoleras.

Hollands armé kapitulerar

den 14 maj efter fyra dagars strider. Efter ett fruktansvärt terrorbombardemang tvingas Rotterdam att inställa striden. Motgångarna kommer sedan slag i slag.

"Daladierlinjen" genombrytes den 19 maj

på en bredd av 10 mil och tyskarna står efter snabb framryckning 30 km. från Reims och 100 km. från Paris. Maginotlinjen har därmed överflyglats i norr. Brüssel, Malines, Louvain faller, och Antwerpen delar deras öde.

"Segra eller dö"

är den order den franske överbefälhavaren Gamelin ger sina trupper när tyskarna sätter in sin jättestöt mot Frankrikes hjärta. Detta blir hans sista order. Redan dagen därpå ersättes han av den 73-årige general Weygand, Fochs stabschef under första världskriget. Marskalk Petain inträder i det franska kabinettet.

von Brauchitschs maskinarmé

rusar nu fram genom Nord-frankrike på bred front. Målet är dock ej Paris. I en jättelik båge svänger denmed general Rommels pansartrupper i spetsen mot nordväst och norr, och snart står det klart, att Hitler följer von Schlieffens klassiska anfallsplan. Britter och belgare hotar att avskäras från förbindelse med de franska trupperna och retirerar mot Kanalen, men trots förtvivlade ansträngningar är

den allierade nordarmén kringränd

den 21 maj. Denna dag nådde nämligen de tyska pansarkolonnerna Abbéville vid Sommes utlopp i Kanalen.
"Fosterlandet är i fara", deklarerade konseljpresident Reynaud i ett dramatiskt tal i senaten denna dag. Han kritiserade starkt den franska krigsledningens misstag men tillade: "Det är icke den franska armens moraliska styrka, som står på spel utan det är fransmännens klassiska uppfattning av krigföringen, som ställts inför något fullständigt nytt, blixtkriget".

Belgiens armé kapitulerade

den 28 maj på order av kung Leopold och mot regeringens vilja. Dagen därpå kan västmakterna notera sin största framgång under vårkampanjen:
Narvik intages. Staden utrymdes emellertid frivilligt få dagar senare. Under dessa skickelsedigra dagar utspelades ett av krigets största dramer:

Evakueringen från Dunkerque

Över en natt mobiliserades varje tillgänglig farkost i sydengland för hemtransporten av 335,000 engelska soldater från sandplagerna vid den flandriska staden Dunkerque, den brittiska expeditionskårens sista tillflyktsort på kontinentens mark. Tack vare den engelska () storslagna insats och enskilda engelsmäns enastående offervilja och dödsförakt skedde undret vid Dunkerque, expeditionskåren räddades om än med stora förluster i människoliv och fartyg samt totalförlust av tungt materiel.

Ur Churchills tal den 4 juni 1940:
"Blod, svett tårar"
() till rike och på haven och med ökad tillit och styrka i luften. Vi skola försvara våra öar till varje pris. Vi skola kämpa på stränder och på landningsplatser, på fält, gator och höjder. Vi skola aldrig kapitulera. (Våldsamt bifall).
Även om - vilket jag icke för ett ögonblick tror - denna ö till stor del skulle underkuvas, skall vårt imperium på andra sidan haven, väpnat och skyddat av den brittiska flottan, fortsätta striden, till dess med guds hjälp den nya världen med all dess kraft och makt träder fram för att befria och rädda den gamla.

Weygandlinjen var en chimär,

det visade sig redan vid den första stöt, som tyskarna gjorde, när deras arméer vände sig mot sydväst efter misslyckandet vid Dunkerque. Paniken började göra sitt insteg i de franska leden och snart var motståndet fullständigt desorganiserat.
Snart genomkorsades landet av de tyska pansarkolonnerna utan att möta något motstånd. Enorma flyktingskaror jagades skoningslöst av bombplan och tanks. I ett jättesvep ockuperade Rommels pansarjägare atlanthamnarna och nådde den spanska gränsen. Fienden rapporterades den 14 juni befinna sig innanför Paris murar, sedan regeringen flytt. Maginotlinjen genombröts på flera punkter i frontalanfall och tyska kolonner avancerade snart söderut i Rhonedalen, intog Lyon och närmade sig Azurkusten.


Ur Hitlers anfallsorder
.... Nu har det inträffat, som vi redan sedan många månader alltid såg framför oss som en hotande fara. England och Frankrike försöker göra en framstöt mot Ruhrområdet över Holland och Belgien. Soldater på västfronten! - Därmed har stunden kommit för eder. Den strid som börjar i dag avgör det tyska folkets öde för de närmaste tusen åren. Gör eder plikt!


Ur Hitlers dagorder den 5 juni 1940:

Tyska folk!

Sin historiskt ärorikaste bedrift har dina soldater utfört med exempellösa ansträngningar, med uppoffring av sitt liv, sitt blod och sin hälsa. Jag befaller därför, att hela Tyskland från och med i dag skall flagga åtta dagar som hyllning för våra soldater. Jag befaller vidare, att klockringning skall äga rum i tre dagar.