V-nummer
Östgöten
5

Mussolinis dolkstöt i ryggen

på det franska folket föll den 10 juni, då det stod klart, att ett nytt under vid Marne låg utom möjligheternas gräns. Den italienske diktatorn var rädd att gå miste om sin andel i det franska bytet, om han inte handlade snabbt.

Segra!

var den lakoniska stridsorder han gav sina trupper i det bombastiska tal från Palazzo Venezias balkong i vilket han förklarade Frankrike krig. De italienska trupperna skar dock inga lagrar under sin snigelframryckning in i Savojen, effektivt fördröjda av den betänkligt uttunnade kedjan av franska gränstrupper. Den följden hade emellertid det italienska överfallet, att den franska ledningen - Petain hade avlöst Reynaud vid statsrodret - fick klart för sig, att vidare motstånd var hopplöst och i ett radiotal den 17 juni förklarade den franske marskalken att

striden måste inställas.

Kapitulationsförhandlingar inleddes medan ännu striderna pågick - flera av maginotlinjens fort vägrade envist att ge sig - och den 24 juni blåses eld upphör. Två franska generaler, Huntziger och Bergeret kallas till Compiegneskogen där scenen från den 11 november 1918 nu upprepas men med ombytta roller. I Hitlers och Görings närvaro får de franska delegaterna lyssna till det tyska diktatet i samma järnvägsvagn, dittransporterad från ett parisiskt museum, som för tyskarna utgjorde symbolen för nederlaget 1918

En bred zon ockuperades

i norr och väster närmast Kanalen o. Atlanten - det gällde att skapa ubåtsbaser och ett språngbräda för den avsedda invasion i England - medan den södra och östra delen av landet till namnet blev självständigt under en regering med säte i Vichy. Petain blev statschef sedan Lebrun avgått. Elsass och Lothringen blev tyskt liksom Malmedy och Eupen vid gränsen mellan Belgien och Tyskland. Luxemburg upphörde att existera o förklarades för tyskt "Reichsgebiet".

England stod nu ensamt

i striden mot den tyska militärkolossen, för vars väloljade maskinarmeer de numera reorganiserade spillrorna från Dunkerque skulle vara en munsbit. Kontinentens Kanalhamnar laddades upp med trupper och pansarflottor. Invasionen tycktes förestående. Som alltid i farans stund måste landet förlita sig på sin flotta, även om denna nu i bombplanets tidsålder hade fått sin betydelse decimerad. Den franska flottan skulle därför ha varit ett dödligt hot, om den fallit i tyskarnas händer.
Det var för att förekomma en dylik eventualitet, som The Royal Navy i, början av juli i ett överraskande anfall mot den franska flottbasen Oran i Nordafrika försatte de största av dess där baserade enheter ur stridbart skiek, samtidigt som de franska slagskeppen i Alexandrias hamn internerades.

Den tyska segerparaden

ägde rum i mitten av juli under öronbedövande jubel från de glädjerusiga berlinarna. Hitler, som sades personligen ha lett arméerna på västfronten, hyllades som alla tiders största "intuitiva" fältherregeni. Och själv hedrade han sina "underbefälhavare" Walter von Brauchitsch - härens nominelle överbefälhavare - och elva av dennes generalskolleger med marskalkstavar. Göring fick den ett strå vassare titeln riksmarskalk,

De överväldigande tyska segrarna,

som enligt tysk uppgift kostat bara 27,000 tyska soldaters liv medan fransmän, holländare, belgier och britter förlorat hundratusentals - fortfarande enligt tysk beräkning - i stupade och miljontals fångar, kom de extatiska tyskarnas herrefolksdrömmar att slå ut i blom och Hitler kunde måla framtiden i rosenrött. Den tyska pressen började öppenhjärtligt tala om den nyordning av Europa under tysk ledning som både besegrade och neutrala hade att se fram mot och riktade skarp kritik mot neutrala tidningar, främst svenska som vågade ge uttryck för tvivel på nyordningens välsignelse. I Sverge går diskussionens vågor höga kring det censurförslag som justitieminister Westman framlagt.

Permittenttågen

började vid denna tidpunkt rulla på de svenska järnvägarna mellan Norge och Tyskland, en Svensk eftergift inför det tyska hotet, som kom att vålla stor bitterhet i sinnena på båda sidor om Kölen.

Ur referatet av
Hitlers fredsultimatum
den 19 juli 1940:
- - - Churchill har i ett tal nyligen uttryckligen betonat att han vill krig. Det tyska svaret härpå skulle ge upphov till namnlöst elände för miljontals människor. Härigenom skulle ett stort imperium förstöras, vilket jag aldrig haft för avsikt att tillintetgöra. Ty striden kan endast sluta med att den ene motståndaren krossas. Churchill må tro, att det kommer att bli Tyskland, men jag vet att det blir England.

Slaget om England

började, sedan Hitlers hånfullt framförda "fredsultimatum" i början av juli blivit tillbakavisat av engelsmännen. Under senare delen av månaden rådde livlig tysk flygaktivitet över England och denna stegrades den 8 augusti till formliga jätteanfall mot hamnar och flygbaser i kustbandet samt sjöfart. Denna bas- och kommunikationsbekämpning fortsatte i ett par veckor, varefter de ständigt stegrade anfallen utsträcktes till att gälla flygfälten i det inre av landet.
Görings Luftwaffe försökte med dessa våldsamma raider slå Royal Air Force knockout. Detta mål nåddes aldrig. De engelska Spitfires och Hurricanes lekte katt och rätta med Sperrels bombflottor i de lätta sensommarmolnen liver det fagra Kent.
Anfallsstrategin ändrades och den terrorbombning, som med sådan framgång praktiserats mot Warszawa och Rotterdam tillgreps mot världsstaden London. I början av oktober insåg tyskarna det lönlösa i att försöka få världsstaden på knä. Enligt engelska beräkningar skulle det ha behövts 10 är för Luftwaffe att med konstant bombningsintensitet radera ut den engelska huvudstaden.
Bombningen blev mera planlös och ebbade med det inbrytande vintermörkret mot slutet av oktober allt mera ut. Den 4 november kom finalen i ett rasande furioso: Coventry utplånades från jordens yta.
Tyskland hade vunnit sitt första nederlag. RAF hade inte kunnat betvingas. Invasionsspöket var förjagat av en handfull unga engelska flygare.
"Aldrig hade så mänga haft så få att tacka för så mycket".

På huvudfronterna

gick därmed kriget sin andra "fredliga" krigsvinter till mötes. På haven rasade däremot kriget vidare dag och natt. De tyska ubåtarna krävde sin modiga tull av de engelska konvojerna. de Gaulle, fransk general, som vägrat att uppge striden och i stället flytt till England för att kämpa för Frankrikes befrielse, gick i slutet av september till anfall med en engelsk flotteskader mot Dakar i Västafrika för att rycka den viktiga hamnen och flygbasen undan det tyska hotet. Kuppen misslyckades emellertid och vichyfransmännen bombade Gibraltar som repressalier.

Ommöblering på Balkan

hade under sommaren börjat företagas av Sovjetunionen, som utan vidare ceremonier marscherade in i ()rabien och förklarade området som rysk provins. Ungern anmälde sig också som aspirant på rumänskt territorium, och genom skiljedom i Wien i slutet av augusti tvingas Rumänien avträda Transsylvanien till arvfienden. Inre rumänska oroligheter blir följden. Carol abdikerar till förmån för sonen Michael och Antonescu blir diktator.
På de afrikanska krigsskådeplatserna gick

Italien till anfall.

Brittiska Somaliland invaderades och i augusti fick engelsmännen ny träning i konsten att evakuera över sjön. Denna gång hette utskeppningshamnen Berbera. Även i Nordafrika hade italienarna satt sig i rörelse över libyska gränsen, men Graziani gjorde snart halt innan några större strider hann äga rum med de från gränsen tillbakavikande britterna.
Mussolinis elegante utrikesminister och svärson greve Ciano hade emellertid fått blodad tand på krigiska äventyr och så kom det sig att han fick svärfar att beordra

överfallet på Grekland

den 28 oktober, till stort förtret för Hitler som inte tyckte om att underordnade paktbröder - en månad tidigare hade som bekant tremaktspakten slutits i Berlin och de tyska, italienska och japanska utrikesministrarna ansågs därmed ha skrivit det engelska imperiets dödsdom - gjorde små krigiska mellanaktsimprovisationer på egen hand.

Krigsutvecklingen

gav italienarna en strålande illustration till det italienska ordet "fiasco". Grekerna kämpade med sämsta tänkbara utrustning och beväpning på ett sätt, som måste ha kommit Leonidas att med välbehag skåda ned på sina sentida hellenare. Italienarna kastas tillbaka över gränsen. Argyrokastron, Janina, Koritza, Pogradetz är några av segernamnen. Mot slutet av året såg det inte bätttre ut än att Mussolini skulle få släppa Albanien, långfredagsbytet från 1939. Den italienska prestigen har fått en allvarlig knäck och

diktatorn måste söka syndabockar.

Han finner en i generalstabschefen Badoglio, som livligt avrått från företaget. Denne får respass och ersättes med Roatta och Cavallero. Men motgångarna var därmed inte slut. På den nordafrikanska fronten har engelsmännen den otroliga fräckheten att gå till offensiv.

Wavell anfaller i Libyen

den 9 december. Inom få dagar har Sidi Birani och Sollum fallit och Bardia inneslutits. Italienarna ger sig i tiotusentals för hårdföra australiensare och nyzeeländska stormtrupper. Den 5 januari 1941 föll Bardia, den 22 stod Tobruk i tur att sträcka vapen, den 6 februari stod "anzags" i Bengazi och den 10 gjorde de halt vid offensivens slutpunkt El Agheila i inre delen av Syrtenbukten.
Det var inte bara Wavells fältherreegenskaper och hans soldaters hårdhet och mod, som utgjorde förutsättningarna för segern. Några brittiska torpedplan hade den 11 november gjort en

djärv raid mot Taranto,

den italienska örlogsbasen i den italienska stövelns hålfot. Vid återkomsten till sina hangarfartyg kunde piloterna rapportera förlamande fullträffar i tre slagskepp. Den italienska slagflottan var satt ur spel för lång tid Och de engelska transporterna till Egypten och Malta kunde fortgå tämligen ostörda i skyddet av den engelska medelhavsflottans kanoner.

I de ockuperade länderna

började hemmafrontens motstånd hårdna. Det hårda gestaporegementet rimmade illa med ockupationssoldaternas indrillade hövlighet. Det nazistiska nyordningsprogrammet fann sitt svar i begynnande underjordiska rörelser.

Norge nyordnades

den 25 september, då det gamla administrationsrådet, fick avsked, kungen förklarades för avsatt och de politiska partierna - utom Nasjonal Samling - förklaras upplösta. Terboven tog tömmarna och Quisling gjorde come back. Ungefär vid samma tid får Norge sitt första koncentrationsläger.

Att vinna Balkan utan svärdslag

var nazidiplomatins mål för dess arbete under vintern 1940-41. Ryggen måste säkras före Hitlerarméernas nästa blixtanfall, vilket allmänt troddes skulle komma att gälla England. Penetreringen förbereddes av en osedvanligt stark

tysk turistinvasion.

Turisterna visade sig emellertid vara tyska ekonomiska och tekniska experter samt civilklädda officerare. Först säkrades Rumäniens olja, sedan tyska trupper ryckt in i landet. Naturligtvis för att skydda det mot engelsimännens onda anslag. Även Bulgarien fick med kung Boris och hans regerings goda minne starka garnisoner som värn mot de tilltagsna öborna. Även Jugoslavien accepterade de tyska beskyddet och på det österrikiiska slottet Belvedere undertecknades den 25 mars tremaktspakten av den jugoslaviske konseljpresidenten Tvetskovich. Men två dagar senare

korsades Hitlers plan genom Simovitsjkuppen.

Under några tidiga morgontimmar den 27 mars arresterades de axelvänliga jugoslaviska regeringsmedlemmarna, riksföreståndaren prins Paul måste fly ur landet, kung Peter tog själv tyglarna med general Simovitsj som regeringschef och förklarado landets anslutning till tremaktspakten ogiltig. Hitlers svar lät ej länge vänta på sig. Ett tyskt ultimatum till regeringen att lojalt fylla de förpliktelser, som den tidigare regeringen iklätt sig, tillbakavisades.

Det väntade anfallet kom

den 6 april. Tyskarna överskred gränsen till Serbien. Samtidigt ryckte de även in i Grekland för att få ett slut på den ur axelns synpunkt pinsamma grekiska affären. Förevändningen var grekiskt neutralitetsbrott.

Jugoslaviens armé krossas

under tyngden i det tyska anfallet. Tolv dagar senare har hela armen kapitulerat utom spridda rester som under general Mihailovits ledning drar sig tillhaka till bergstrakterna och vägrar ge upp kampen.

Grekland håller ut

14 dagar längre. Den s. k. Strumalinjen i Makedonien hejdar tyskarna ett par dagar, innan den kringgås. Sedan finns emellertid intet som kan hejda de segervana tyska kolonnerna.

En engelsk expetionskår

landstiger i södra Grekland den 8 april. Dagen därpå faller Saloniki. Grekerna tvingas nu till snabb reträtt på den italienska fronten i Albanien för att ej riskera att bli tagna i ryggen. De grekiska förbanden kan trots den engelska hjälpen i avsaknad av pansar och effektivt flygstöd intet göra utan reträtten söderut fortsätter. Den 24 april forcerar tyskarna passet vid Thermopylet och

britterna börjar evakuera.

Grekiske kungen flyr till Kreta, innan tyskarna erövrar ()en och fältmarskalk List i vederbörlig ordning kan hålla segertal och utse quislingregering.

Rommels afrikakår

har under vintern installerat sig i Nordafrika och i slutet av mars rullar hans pansar österut från El Agiheila. Bengasi faller och de engelska trupperna, som starkt åderlåtits genom truppsändningarna till Grekland retirerar österut mot gränsen till Egypten. Cyrenaika byter ägare för andra gången. I Östafrika hade engelsmännen däremot framgång och

Abessinien erövrades

denna händelserika vår sedan Eritrea ockuperats. Addis Abbeba föll den 6 april och den 19 måste den italienske överbefälhavaren på denna front hertigen av Aosta kapitulera för general Cunninghams styrkor.

Rudolf dess blev den förste avhopparen.

Den 12 maj flydde han i flygplan till England, medförande fredsförslag i uppenbart syfte att komma i
kontakt med fredsvänliga kretsar. Hitler förklarar sin ställföreträdare för sinnessjuk. Han tillfångatogs av en hemvärnsman med hötjuga.
Hess flykt var en knalleffekt som emellertid neutraliseras av Hitler genom en ännu större knalleffekt,

erövringen av Kreta.

Den 20 maj förmörkades medelhavshimlen av tusentals fallskärmsjägare, och tio dagar senare har Kreta erövrats trots förtvivlat engelskt motstånd och trots stora tyska fartygsförluster. Ett rykte om att Max Schmeling skulle ha sårats och tillfångatagits visard sig falskt.