V-nummer
Östgöten
9

Sjuk Göring fick svensk vård

Om Göring fått sin vilja igenom hade Tyskland kapitulerat redan på hösten 1944, då de första upplösningstendenserna började visa sig inom den tyska armen. Han tillhörde den krets av högre tyska militärer, som redan någon månad efter invasionen i Frankrike insåg att det tyska nederlaget var ett faktum och att fortsatt motstånd endast skulle försvåra för Tyskland att få en någorlunda hygglig fred. Men Hitler ville inte höra talas om något så idiotiskt som att kapitulera för en fiende, som redan var i grund slagen. Han gav order till Gestapo-chefen Himmler att hålla ett vakande öga på "defaitisten" Göring, så att inte denne ställde till några galenskaper. Här behövdes en enig front för att möta den dubbla anstormningen från öster och väster. Göring ansågs inte vara fullt "pålitlig", trots att han stod under sträng uppsikt, och så en dag förlorade han allt inflytande på de militära operationerna genom att berövas chefskapet över det en gång så stolta tyska flygvapnet. Och därmed hade en av nationalsocialismens stora huvudfigurer försvunnit från världsteaterns scen. Han gjorde försök att konuna till Schweiz, men där mötte honom vid gränsen en röd schweizisk stoppsignal: Vägen spärrad för krigsförbrytare.
Genom sitt giftermål med Carin Kantzow, född Fock, var Göring den av nazipamparna som var mest känd i Sverge och här i landet vistades han också i flera etapper, bl. a. som patient på olika sinnessjukhus. Han var typisk psykopat bl. a. på grund av missbruk av morfin.
Görings svergevistelse gick inte i den heroiska stilen. Han anlände till Sverge i början av av 1920-talet, när demokraterna tagit makten i Tyskland. Han försökte sig på olika slags anställningar () till sist som pilot hos Svenska Lufttrafik AB på Lindarängen. Där blev han chefpilot och var på det hela taget ganska omtyckt. Han uppträdde mycket sprättigt, var en smärt och stilig karl, säger de som kände honom då, gick alltid klädd i uniform och tillät inte att man titulerade honom något annat än Hauptmann Göring. Han företog passagerarflygningar till Reval, Riga och Helsingfors, och under en extratur till Rockelsta lär det ha varit som han första gången träffade sin blivande fru Carin Kantzow, vilken då var gift med en officer. Han gifte sig med henne i februari 1922. Sedan avreste Göring och hans fru till Tyskland, medan en son till fru Göring i hennes tidigare äktenskap vistades i internatskolan i Sigtuna.

Det var frågan om vem som skulle ha hand om sonens uppfostran som drog Görings sinnessjukdom i dagen. Efter giftermålet försökte Göring få överta förmyndarskapet över sonen, vilket den förre mannens och moderns släkt satte sig emot.
En rättegång kom till stånd mellan parterna. Den öppnades 1926 vid Stockholms rådhusrätt. under Carl Lindhagens ordförandeskap. En farbroder till Görings fosterson förde talan för gossens insjuknade fader och visade genom intyg att både Hermann Goring och hans fru var olämpliga att handha gossens uppfostran.
Därvid kom det fram att Göring, som 1924 återvänt till Sverge, i olika omgångar vistats på sinnessjukhus, först på ett privat sjukhus, sedan på Långbro. Överläkaren där, prof. Olof Kinberg, hade utfärdat ett intyg. vari det bl. a. hette: "Kapten Hermann von Göring, som står i begrepp att börja en avvänjningskur från enkodal bruk, bör inom 6-8 veckor vara fullständigt återställd. Även då han står under enkodalverkan företer han ingen förändring av sin beskaffenhet, varigenom han skulle kunna utöva ett ogynnsamt psykologiskt inflytande på en gosse som vistas i hans hem."

Ett vittnesmål av en husföreståndarinna hos sonens riktige fader omtalade, att en svart lista påträffats hos gossen, som då var 11 år, och att den med hakkors prydda listan upptog namn på personer, vilka vid en nazistseger i Sverge skulle avrättas. Där förekom bl. a. hela svenska kungahuset - med undantag av drottningen - samt professor Böök. Enligt vittnesmålet hade ynglingen läst antisemitiska skrifter hos Göring.
Den 1 september hade Göring intagits på Katarina sinnessjuk hus. Dit hade han under poliseskort transporterats från det privata sjukhus, där han tidigare vistats. Orsaken till förflyttningen var att man inte längre vågade hysa Göring på sjukhemmet, vars personal övervägande bestod av sjuksköterskor. Han hade satt skräck i sköterskorna med en stilettkäpp. Från Katarina flyttade Göring nästan omgående till Långbro där han efter ett våldsamt uppträdande insattes på stormavdelningen.
Domstolens utslag blev att Göring på grund av morfinmissbruk icke var i stånd att ta hand om sin fosterson. Sedan han utskrivits från sinnessjukhuset återvände han till Tyskland.
Göring besökte under årens lopp Sverge ett flertal gånger och kom främst som gäst hos sin svåger, greve von Rosen på Rockelsta. Då han under en av dessa kortare svergevistelser 1933 lämnade Oscarsteaterns föreställning av operetten "Nymånen" inträffade ett litet intermezzo. Ett 20-tal personer med en ung student i spetsen samlades utanför entrén för att demonstrera, men studenten hann inte ropa mer än "Ned med arbetarmör ..." förrän polis ingrep och anhöll honom.

Sista gången Hermann Görings namn gav eko i en svensk angelägenhet var när han ville skänka ett Röda kors-plan till Sverge. Gåvan avböjdes, men föranledde en livlig presspolemik, i vilken bl. a. Sv. D. deltog med detta inlägg:
"Man skall i Sverge för visso med tacksamhet uppfatta det tyska förslaget som ett uttryck ej mindre för tyska vänskapliga känslor än även för det alldeles särskilda intresse varmed generalfältmarskalk Göring omfattar vårt land och på vilket han tillförne givit så många prov."


SÅ VAR DET NÄR KRIGET BÖRJADE

Nej, detta var inte Linköping, Det var en fullständigt främ-mande stad. Hela den stämning som slog mot en på lördagskvällen var absolut främmande för
Linköping och även söndags-bilden var så overklig. Tomt vid bilstationerna. Tomt och öde. Bara gångtrafikanter på gatorna. Alla fordon hade ju rekvirerats eller ställts i garage på grund av körförbudet för privata bilister.
Dagen i ända stod människorna packade framför Östgötens depeschfönster och läste bulletinerna från den stormiga världsarenan, och liksom på fredagen (den 1 september) slets tidningens extrablad ur tidningspojkarnas händer.
(Ur östgöten måndagen den 4 september 1939)


Hur skulle det ha gått om Sverge släppt igenom de allierade divisionerna under Finlands vinterkrig?
Minns Ni de laddade pingstdagarna 1940, då Sverge sagt nej till tysk begäran om genommarsch?
Nationell splittring hotade, då Tyskland presenterade önskelista midsommaren 1941.
Snabb svensk mobilisering räddade vårt land i februari 1942.


Då Sverge hotades

Sedan 1814, då Sverge under den förste bernadotten deltog i den stora koalitionen för att nedkämpa Napoleon och med några trupper kämpade på tysk mark, har vårt land icke varit engagerat i något krig. Vi har njutit 130 år av obruten fred. Det första världskriget lyckades vi hålla oss utanför, trots att en del aktivistiska kretsar i vårt land lekte med tanken på svenskt ingripande för att återförvärva Finland. Och även det andra världskrigets inferno har det förunnats oss att slippa undan.
Att vi undergått det olycksöde, som drabbat så många andra folk, att vi tillhört den försvinnande minoritet bland jordens befolkning som icke sugits med i krigets malström, innebär emellertid inte att vi icke varit hotade. Vårt läge har denna gång varit vida mera utsatt än vad det var förra gången. Vi har ju under större delen av kriget legat fullständigt kringrända av tyska trupper, inbakade som inkråmet i en pirog. Flera gånger har hotet varit direkt överhängande. På sitt första allvarliga prov ställdes Sverge under

de 105 dagarnas krig I Finland.

I det första finska vinterkriget, som varade från 30 nov. 1939 till 14 mars 1940, stod Sverge icke neutralt. Det intog ställningen som icke-krigförande och hjälpte Finland med pengar och livsmedel, vapen och ammunition. Det torde kunna ifrågassättas om någonsin i historien ett land gjort så mycket för ett grannland utan att direkt inträda i kriget som Sverge gjorde for Finland under dess svåra prövningsstund.
Det ställdes emellertid också krav på Sverge att direkt och aktivt ingripa i kriget. Dessa krav kan i sammanhanget lämnas därhän. Ännu allvarligare var de önskemål som framställdes från västmakterna om transitering av truppstyrkor genom Sverge till fronten i Finland. Expeditionskårer låg redan, inskeppade i de engelska och franska hamnarna, färdiga att sändas i väg. Kort före moskvafreden framställde också den dåvarande finske statsministern Väinö Tanner en begäran om att Sverge skulle medge transitering av allierade expeditionsstyrkor. Den svenska regeringen avböjde och anklagades för den skulle att ha förrått Finland.
Man kan ju fråga sig, hurudant läget skulle ha varit, därest Sverge gått med på de finska och
allierade önskemålen, som var så starka, att den franska konseljpresidenten Daladior tvingades kapitulera därför att han inte tillräckligt energiskt sökt tilltvinga expeditionsstyrkan genommarsch genom Sverge. Den svenska regeringens främsta skäl för avböjande var, att Sverge därest det beviljade genommarschen skulle ha riskerat att förvandlas till krigsskådeplats. Det är ju också ganska säkert, att inte Tyskland stillatigande skulle ha åsett att allierade styrkor bitit sig fast i Norden. Händelserna några månader senare visade att tyskarna ansåg sig behöva nordiskt territorium för sina egna operationer, och de skulle ju heller icke ha tillåtit att de avstängts från de svenska malmfälten. I västvallen och maginotlinjen hade tyskarna och de allierade i månader legat och lurpassat på varandra. Sverge skulle genom att släppa in stormaktsarméer på sitt territorium ha utbjudit sig själv som slagfält. Hur händelseutvecklingen skulle kommit att se ut därest västmakterna och ryssarna vid det tillfället kommit i strid med varandra låter sig knappast överblickas. Det kommande vapenbrödraskapet dem emellan kunde ha omöjliggjorts. Historiens ström kunde radikalt ha vänts.

Så kom den 9 april,

då Danmark och Norge invaderades. På nytt ställdes Sverge inför allvarliga påfrestningar och tunga överväganden. Medan kriget i Norge ännu varade framställdes från tysk sida begäran om genommarsch av tyska trupper genom Sverge till fronten i Norge. Denna begäran ackompanjerades med de allvarligaste hotelser från tysk sida om att konsekvenser icke skulle utebli därest Sverge vägrade i vändningen. Sverge svävade icke på målet ifråga om svaret. Svaret blev nej. Sverge kunde givetvis icke förnedra sig till att fall det norska broderfolket i ryggen och var berett på följderna av sitt ståndspunktstagande. Alla erinrar sig säkerligen de laddade pingstdagarna 1940, då vi låg i högsta beredskap och väntade att kriget också skulle stiga över vår tröskel. Det fruktade tyska angrepept uteblev emellertid.
Om orsaken till att tyskarna lämnade Sverge i fred den gången - en "försummelse", som de sedermera beklagade - har mycket spekulerats. Vår armé var vid den tidpunkten inte så vältrimmad och välrustad, att den under någon längre tid skulle kunnat hålla tyskarna stången. Ett tasstelegram om ryska och tyska överläggningar rörande Sverges neutralitet - det var under den famösa paktens dagar - har givit anledning till uppgifter om att det var Sovjetunionen som räddade Sverge. Det skedde i så fall icke för våra blå ögons skull. Möjligt är att Ryssland icke ansåg sig kunna tilllåta att Tyskland fick ett uppmarschområde i Sverge inför det väntade angreppet i öster och hotade med att säga upp pakten, om Tyskland utvidgade sin maktsfär till att omfatta även Sverge. I så fall står kvar, att Sovjetunionen tämligen kallt synes ha uppoffrat Norge och Danmark. Det kan också förhålla sig så att Tyskland hade häcken full med uppmarcharbetet för angreppet mot Holland, Belgien och Frankrike och icke önskade den omgruppering av styrkor som ett angrepp mot Sverge skulle ha inneburit. De dunkla punkter som finns rörande Sverges räddning pingsten 1940 kommer måhända att uppklaras, då kriget nu är slut och akter, som eventuellt icke hunnit brännas, kommer i dagen.
Som bekant ansåg sig Sverge sedan kriget i Norge var slut böra gå med på den av alla avskydda permittenttransiteringen genom landet, som sedan kom att pågå till sommaren 1943. Ännu mera omfattande krav kom emellertid att ställas på Sverge i samma ögonblick som

Tyskland vände vapnen mot öster.

Någon tid innan kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen var ett faktum hade den tyske envoyén Schnurre, som haft till specialitet att uppenbara sig hos småstaterna i obehagliga sammanhang, kommit till Sverge för att "rekreera" sig i Saltsjöbaden. I samma stund som de första stukamaskinerna dundrade in över den ryska gränsen visade han sig också i Arvfurstens palats med en önskelista, som ingalunda var av det blygsamma slaget. Tyskarna begärde att Sverge skulle medge transitering av en beväpnad division från Norge till Finland, att Sverge skulle förbinda sig att icke beskjuta tyska och finska flygplan, som uppenbarade sig i det svenska luftrummet men väl allierade, att, nödlandningsfält för tyska flygplan skalle tillhandahållas, att tyska krigsfartyg som inlöpte i svenska hamnar icke skulle interneras men väl allierade, och dessutom begärde man viss dispositionsrätt över det svenska telefon- och telegrafväsendet samt att ledigt svenskt handelstonnage skulle ställas till tyskt förfogande.
När den svenskt riksdagen samankallades vid midsomma 1941 för att ta ståndpunkt till de tyska kraven visade det sig att ståndpunkterna var starkt delade. Högern och bondeför-
(Forts. på sid. 11)